Fröken Fribergs Frestelser

Idag har det gått exakt tre månader sedan du dog. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Helgen som gick var extra jobbig för det var denna helg förra året då du ringde och berättade att provsvaren kommit tillbaka. Du ville att jag skulle få veta först. Du sa: ”du är min närmsta vän, Elin”.

CANCER

Det finns inget ord som jag hatar mer.

Du var lugn när du berättade att de hittat tumörer i båda lungorna, du var lugn när du berättade att det hade spridit sig till skelettet. Jag var inte lugn, jag var hysterisk. Du fick trösta mig. Jag satt i bilen och grät hysteriskt. När samtalet var slut gick jag och köpte födelsedagspresent till pappa. Kvinnan i affären frågade om allt var okej. Det var det inte.

Du var alltid så positiv. När jag frågade hur du mådde fick jag alltid svaret: ”jag spyr som en hund efter cellgifterna, men annars är det bra!”. Du sa: ”det kommer gå bra, Elin. Jag känner på mig att det kommer gå bra. Jag är stark vettu. Jag kommer bli frisk och då ska vi åka till Kina du och jag och hälsa på alla mina släktingar”.

Du var alltid stark, mycket starkare än vad jag någonsin kommer bli. Ingenting bet på dig.

Jag tänker ibland tillbaka på månaderna efter det att du fick beskedet. Du ville så mycket. Kroppen ville desto mindre. Jag har tänkt på hur vi gled ifrån varandra. Du mådde sämre och jag mådde sämre för att du mådde sämre. Jag har tänkt på hur jag borde varit där för dig mer, men jag visste inte hur.

Vi pratade om allt. Jag fick fråga alla dumma frågor. Vi skojade om det. Till exempel när du började tappa håret. Du hade fått en tid till frisören för att prova ut en peruk. Jag sa: ”kan du inte gå till Buttericks istället?”.

Jag förstod hur det skulle sluta. Det gjorde jag från den dagen du ringde och berättade om provsvaren. Jag började sörja den dagen. Du förstod också hur det skulle sluta, men vi pratade inte om det. Döden alltså. Du ville inte. Det är väl klart att ingen vill. Jag frågade men du svarade inte. Första gången du nämnde något om det var i mars i år. Du hade kommit in till akuten för att din smärta i höften var outhärdlig. Du berättade vad läkaren hade sagt till dig: ”vi kan operera, men frågan är om det är någon idé”. Du var ledsen.

Jag har varit arg. Jävligt arg. På vården, på myndigheter, på allt. På hur läkare på vårdcentralen skickar hem en 24-årig tjej med rådet: ”ta en Alvedon så ska du se att det går över”, när det är femte gången hon söker för samma problem.  Du sa: ”det hjälper inte att vara arg, jag blir inte friskare för det”.

Det går inte att beskriva känslan när man vet att en vän lider. Det går inte att beskriva känslan när man hoppas att det snart tar slut. Det går inte att beskriva känslan när du får sms:et du fruktar att få.